Expert
Jag gick länge förundrad över hur jag en dag bara blev frisk från ångest, ätstörningar och depression i en handvändning. Är det kanske så det ska vara? En dag slår det till och då lossnar allt man har jobbat med. Jag trodde det. Det verkade vara så logiskt. Otroligt, men logiskt.
Nu börjar jag tro att jag har haft fel. Jag kan känna att jag bara vill gråta ibland. Någonting ligger och gnager djupt inne men ska jag vara helt ärlig så kan jag inte gråta längre. Inte ens när riktigt hemska saker händer kan jag gråta. Jag känner inte att jag är så ledsen ens. Känslan ä jättesvår att beskriva så jag förstår om ni inte förstår men jag gör så gott jag kan.
Jag tror att jag behövde finnas för andra, göra en himla massa grejer och inte vara påfrestande så att jag har omedvetet valt att inte känna så längre. Självklsrt är det ju inte riktigt så enkelt utan det finns kvar. Kvar djupt nedgrävt. Tyvärr blir det djupare och djupare nedgrävt ju längre tid det går utan att jag försöker bearbeta det. Jag tror att jag i mitt fall skulle behöva en psykolog. Bäst vore en psykoanalys men det är dessvärre ingenting landstinget betalar för och de priserna skjuter i höjden. Det är ingenting en "vanlig Svensson" kan betala. Tyvärr... Men en psykolog låter vettigt. Det får nog bli så. Någon dag. Någong gång.
