hannahrebeccaelisabeth.blogg.se

"Vi tycker att du är tjock". En mening som skar in i hjärtat på en osäker liten tjej, ungefär 8 år, som stod där helt utelämnad på skolgården. Barnen stannade upp när orden frös till is i luften och begrundade henne länge och noga. Hon sprang, snabbare än någonsin förut, mestadels för att inte riskera att bli träffad av en sten som inte allt för sällan kastades efter henne annars. Målet var inget särskilt. bara hon kom därifrån.

 

Väl hemma grät hon, tårarna tycktes aldrig ta slut. Hon la sig på golvet och kände vågen av hopplöshet skölja över henne. Den sista droppen hade fallit ner i den, redan till bredden, fyllda bägaren. Livet gick inte direkt hennes väg. Kravlandes från golvet tog hon sig till soffan och till soffan. Disney's Lejonkungen tog henne bort från sorgen, bort till Sydafrikas vackra natur. 

 

En timme senare hördes ett "Hallå, hur var det i skolan?" ropandes från hallen. Svaret var givet; "Bra, jag har gungat och lekt jättemycket!" Med det sagt landade allt i frid och fröjd, kvällen hade börjat och lugnet lade sig sakta. 

"Kan jag verkligen lämna allt?" Det var en av alla tankar som for runt i en blandning av panik och ångest som drabbade henne varje kväll. Hon hade redan insett att livet inte var för henne, av anledningar många fler än några elaka barn i skolan. En natt var det nära, ett sår från underarmen blödde ner diskhon en stilla natt. Tur är det väl att en 8-åring inte har mer koll än så på var pulsådern sitter, eller var det ens är för någonting. Hon insåg att den natten inte var menad så och gick och la sig med ett par plåster fyllda av tecknade små figurer på armen. 

 

Väckarklockan. Den stora förädaren. Dags för en ny dag i skolan, nya timmar av skräck och ångest. Idag, imorgon och minst ett år till. 

 

Skolavslutningen i trean kom drygt ett år senare att bli en dag av lycka och lugn. Till hösten väntade en ny skola. En ny skola med nya människor, nytt område, ny klass men med samma tankar och rädsla för var de andra barnen skulle tycka. Det vore ju konstigt om de inte tyckte att hon var äcklig, det var ju henne det var fel på, inte barnen på den andra skolan. Ett par blickar, några kommentarer trillade in, men det var allt. Hon hade efter en kort tid sitt gäng med kompisar. Hon skrattade, lekte och levde livet som aldrig förr. 

 

I slutet av högstadiet kom tankarna ikapp. Tankarna som hade ekat många år tillbaka. "Jag är inte värd någonting, jag är ivägen och till besvär, det är allt". Hon frågade frågor till lärare och andra vuxna som fick dem att stå tysta. Frågor om varför vi levde, vad meningen med livet var. Dessa frågor är frågor som de flesta ställer, men sättet hon gjorde det på, undertonen av hopplöshet och uppgivelse slog som en svart dimma över henne.

 

"Du behöver rycka upp dig! Gör någonting du tror kan göra dig glad!" Vad gör en smått överviktig, tidigare mobbad tonårstjej glad? Dietshakes, löprundor och svält. Det var åtminstone bilden av lycka. Alla smala människor runt om henne var ju glada! (Det var åtminstone bilden hon gav sig själv trots att hon innerst inne visste att det inte var sant." Hon rasade i vikt, muskler tynade bort, hon blev grå i hyn och hennes personlighet nollställdes och kvar var ett vandrande skal. 

 

"Nu kan alla ettor följa med sina mentorer till respektive klassrum så väntar mer information där!" Äntligen var rektorns långa tal slut! Vem trodde att ett gäng 16 åringar som skulle börja gymnasiet behövde så mycket välkomnande. De var redan glada att ha tagit sig upp från grundskolan och nu var bland de äldre! Ja ni, gymnasietiden började och det första året hade ingen hejd. Det försvann lika fort som det hade kommit. Konserternas långa repetitioner försvann med vinden och helt plötsligt var året slut. Väl där på sina treors student stod en tjej med hopp, en tjej som såg solens strålar sprida sig över skolgården. Treornas flak var snabbt fyllda med glada studenter, musik och dans. Vem var hon i allt det här? Jo, en helt ny tjej. En tjej utan dietshakes och grå hy, en tjej med hopp, glädje och skratt. Varför var hon så lycklig tro? Hon hade gjort det starka valet att kaste ut alla shakes innan de tog över, hon insåg att lycka kom inifrån. Från självkänsla och tro. Hon trodde en gång att hon var värdelös och ivägen, efter jobb med självkänslan var hon en unik tjej som såg sina svagheter men även sina styrkor. Hon kunde himla mycket den där tjejen!

 

Nu är det ungefär en månad kvar tills hon börjar trean själv. Hon förlorade många kilon i högstadiet som hon inte fått tillbaka och är därför ganska smal. Trotrs det är magen inte som på en Victoria's Secret modell, låren går ihop när hon står och hon är ändå lycklig! Hon fann vad lycka egentligen var, så fel hon hade haft! Lyckan fann hon i sina vänner, sig själv och i saker större än hon kunde förklara. En energisk och lycklig tjej med en framtid fylld av vänner, gemenskap och skratt som hon ser fram emot mer än något annat!